Hur man än vänder sig

Jag har oturen att vara begåvad med föräldrar födda på 40-talet. Under min uppväxt var det bara de och deras intressen som gällde. När jag fick barn vid 38 års ålder ”gjorde jag upp” med dem och fick äntligen ur mig allt som legat och skavt inombords se’n barn- och ungdomsåren. De nickade instämmande och höll med om att de varit usla föräldrar och man skulle ju tro att de fått en tankeställare.

Men icke.

De är t.o.m. (nästan) sämre som morföräldrar och nu jobbar de inte ens längre, utan är pensionärer (tjänstepension, så det handlar inte om personer i väldigt hög ålder)men det är fortfarande ”de och deras” som gäller.

”Hej, skulle ni kunna passa barnen på lördag, nästa helg?”
”Nja, jag vet inte…jag ska se i min kalender. Hur dags skulle det vara då?”
”Ja, jag skulle behöva ge mig iväg vid niotiden på morgonen…”
”Oj då, ja…eh nej, alltså vi stiger ju aldrig upp så tidigt.”
”Nähä…okej då.”
”Ja, nej det passar ju inte. Du får säga till om du behöver hjälp.”